Swallowed in the Sea
Så. Nu sitter man här. Jag känner mig helt förstelnad, fast. Det är tio timmar och 37 minuter kvar tills jag kommer att sitta i en okänd aula ute i Skärholmen och se ut över en massa andra elever, helt okända, som förhoppningsvis är lika nervösa som jag är. Det jag är mest rädd över är nog att lämna det gamla bakom mig, att få stiga in i en värld jag inte har en aning om hur den är. Jag vet ju verkligen inte. Ingen vet.
Jag vet inte om det är nervositet , eller inte ännu i alla fall. Men de senaste fyra dagarna har jag stirrat mig blint på mina väggar och mitt tak, utan att egentligen tänka. Jag bara.. är borta. När mamma ringde mig idag hörde jag inget hon sa. Jag bara mmade och nickade för mig själv. Så som man ska göra. Helt mekaniskt.
Jag tappade totalt matlusten vid middagen. Jag var vrålhungrig, men så fort jag satte mig och såg maten ligga där på talriken, så försvann matlusten lika snabbt som den dök upp. Inte för att maten såg äcklig ut, och inte för att den smakade illa. Det bara, jag vet inte..
Jag har varit tvungen att bita mig hårt i kinderna idag för att stoppa tårarna. Jag vet inte varför jag nästan gråter. Så fort någon nämner skolan eller säger att "det kommer att gå bra". (som jag nu har hört minst tiotusen gånger) så kommer tårarna. Jag kan inte hjälpa det.
Tio timmar och 28 minuter kvar.
Jag vill inte gå tillbaks till ekliden. Jag har min trygghet där. Men jag har redan lagt det bakom min. Det skulle inte kännas rätt. Jag är så inställd på att vandra på okända golv imorgon att jag aldrig har känt min säkrare. När det kommer till golven vill säga. Men allt det övriga... Jag tror att ingen är redo för det ännu. inte jag i alla fall.
Tio timmar och femton minuter
Jag vet inte om det är nervositet , eller inte ännu i alla fall. Men de senaste fyra dagarna har jag stirrat mig blint på mina väggar och mitt tak, utan att egentligen tänka. Jag bara.. är borta. När mamma ringde mig idag hörde jag inget hon sa. Jag bara mmade och nickade för mig själv. Så som man ska göra. Helt mekaniskt.
Jag tappade totalt matlusten vid middagen. Jag var vrålhungrig, men så fort jag satte mig och såg maten ligga där på talriken, så försvann matlusten lika snabbt som den dök upp. Inte för att maten såg äcklig ut, och inte för att den smakade illa. Det bara, jag vet inte..
Jag har varit tvungen att bita mig hårt i kinderna idag för att stoppa tårarna. Jag vet inte varför jag nästan gråter. Så fort någon nämner skolan eller säger att "det kommer att gå bra". (som jag nu har hört minst tiotusen gånger) så kommer tårarna. Jag kan inte hjälpa det.
Tio timmar och 28 minuter kvar.
Jag vill inte gå tillbaks till ekliden. Jag har min trygghet där. Men jag har redan lagt det bakom min. Det skulle inte kännas rätt. Jag är så inställd på att vandra på okända golv imorgon att jag aldrig har känt min säkrare. När det kommer till golven vill säga. Men allt det övriga... Jag tror att ingen är redo för det ännu. inte jag i alla fall.
Tio timmar och femton minuter
Kommentarer
Trackback
