När jag hör din röst
Jag grimaserade. "Skamta inte är du snäll."
"Det gör jag inte", insisterade han och spände blicken i mig. "Kan du vara snäll och lyssna på vad jag säger? Kan du låta mig försöka förklara vad du betyder för mig?" Han väntade och granskade mitt ansikte för att försäkra se om att jag verkligen lyssnade.
"Innan jag träffade dig, Bella, var mitt liv som en månlös natt. Väldigt mörk, men det fanns stjärnor - små ljusa pungter av mening. Sedan for du över min himmel som en meteor. Plötsligt stod allt i brand, där fanns prakt och skönhet. När du var borta, när meteoren hade försvunnit bakom horrisonten, blev allt svart. Ingenting hade förändrats, men jag var bländad av ljuset. Jag såg inga stjärnor länger, och det fanns ingen mening med nägonting."
Jag ville tro honom. Men det var mitt liv utan honom han beskrev, inte tvärt om.
Sedan kysste han mig, och jag kunde inte stoppa honom. Inte bara för att han var tusen gånger starkare än jag, utan för att min viljekraft smulades sönder i samma ögonblick som våra läppar möttes. Kyssen var inte lika varsam som andra jag mindes, vilket passade mig utmärkt. Och om jag skulle slita sönder mig själv yttligare kunde jag lika gärna få ut så mycket som möjligt av det.
Så jag besvarade kyssen, och mitt hjärta bultade i en hackig, oregelbunden rytm medan min andning blev häftigare och mina fingrar girigt trevade över hans ansikte. Jag kände hans marmorkropp mot min och var glad att han inte hade lyssnat på mig - det fanns ingen smärta i världen som inte var värd det här. Hans händer rörde sig över mitt ansikte på samma sätt som mina utforskade hans, och hans läppar lämnade bara mina för att för att viska mitt namn.
När jag började bli ömtöckad avslutade han kyssen och pressade sitt öra mot mitt hjärta.
Jag låg stilla, vimmelkantig, och försökte hämta andan.
"Jag lämnar dig inte, föresten", sa han, nästan nonchalant.
