The pieces don't fit anymore
Så var sommaren här igen. Precis som alla andra år. Men den här gången så var det något annorlunda, något nytt... Något som drabbat oss alla. Men det var för sex år sen, och ingen av oss hade väl då kunnat ana vad som väntade sex år framåt? I alla fall inte jag.
Dagen stod öppen, som en stor dörr, och bakom dörren fanns endast en lång kolsvart korridor... Jag hade ingen aning vad som väntade bakom nästa krök, eftersom det var så mörkt. Jag var, är, liksom tvungen att känna mig fram, på känsla. I hopp om att jag tar rätt väg?
Kommentarer
Trackback
